När man tänker på hur lång tid 100 år är, måste man fråga sig: Vad firar vi egentligen?
Vi firar inte vår duktighet. Vi skryter inte med vad vi byggt eller hur uthålliga vi är. (Men erkänner att vi är tjurskalliga.)
För drygt 100 år sedan kom två singeltjejer från Örebro till Avaträsk. De kom med tro på Jesus, med hopp om evigt liv och kärlek till människor.
482 personer har tillhört församlingen. Många fler har kommit och gått bland oss.
Flera kapell byggdes – tusentals koppar kaffe bryggdes. Många förtvivlade människor fick tröst, hopp och nytt liv, hälsa och läkning för trasiga kroppar och själar. Vi ska heller inte glömma de länder över hela världen dit vi sänt våra nära och kära för att bistå människor. Församlingen har tjänat Gud på sitt sätt i sin tid. Det är det vi firar.
De kom med tro, hopp och kärlek. Och tro, hopp och kärlek är inte bara långlivade. De är eviga krafter. Vi minns vad det åstadkom!
Det du ger av tro på Jesus, hopp och ovillkorlig kärlek, lever kvar i människor och samhälle i generationer. Det kan aldrig förstöras.
Paulus skrev: … tro, hopp och kärlek består, dessa tre, och störst av dem är kärleken. 1 Korinthierbrevet 13:13
Vi firar 100 år för att vanliga människor fått möta Jesus, andedop och tungotal här i Dorotea. Och än kan vanliga människor få se en skymt av Gud.
Det beror på om vi gör något som har evigt värde.
Församlingen kommer att leva även när Pingstkyrkan är utsliten. Församlingen är inte ett hus med kors på. Församlingen är de som följer Jesus med livet som insats.
Satsa ditt liv på Jesus.
Du är välkommen du också!
Kort utdrag ur predikan
söndag 31 oktober kl 16.00
av Stanley Almqvist