Söndag 31 oktober

Folk samlades och här hade hälften kommit. Vi blev 50 personer – dubbelt så många som det kan vara en vanlig gudstjänst. Dubbelt så många som på bilden. En tredjedel var barn – och det är bara Tisdax som slår det. Då brukar det vara hälften.
Välkommen så här i efterhand, du också!

Knut Isaksson lotsade oss genom 100-årsfirandet med stor glädje och känsla.

Ulrika och Henrik Sundholm sjöng en gammal sång som Ulrika mindes från sin uppväxt i församlingen. Då hette hon Ulrika Nilsson.

Stanley Almqvist frågade ”Vad gör det om 100 år?” och svarade också:
Pingstkyrkan startade med två singeltjejer från Örebro som kom till Avaträsk och berättade om Jesus för 100 år sedan. Varför minns vi dem än, 100 år senare?
Finns det nån chans att det vi gör idag betyder nåt om 100 år? Ja, det beror på om vi gör något som har evigt värde.
Tro, hopp och kärlek är evigt. Det kan aldrig förstöras. Det du gör av tro på Jesus, ger hopp och ovillkorlig kärlek till någon, lever kvar i människor och samhälle.

Elin Almqvist sjöng att: Det finns skog som andas frid, berg som sjunger nåd och en älv som mynnar ut i evighet. Det finns bergfast grund för tron. Där kan hoppet börja gro, i oss tvivlare som innerst inne vet.
Det finns godhet utan gräns. Det finns kärlek utan mått, mitt i det mänskliga nåt helt gudomligt …

Kjell-Göran Vesterberg, som växt upp i kapellet i Avaträsk och i vår församling, ledde nattvarden.
Han valde att ha gående nattvard. Lite ovanligt för oss men fungerade bra när så många var med.

Ulrikas pappa, Agne Nilsson delade nattvarden tillsammans med Margareta Berg.

Systrarna Viktoria Isaksson och Johanna Svensson var också nostalgiska och sjöng en favorit från 1980-talet.

Själva firandet med tårtor, tal och sång hölls i serveringen. Den lilla TV:n visade bilder från de senaste 50 åren i församlingen.

Vi fick till och med en videohälsning från Pingstkyrkans nationella ledare Daniel Alm innan vi högg in på smörgåstårtorna.

My Way som är Pingstkyrkans närmaste granne vid E45:an levererade smörgåstårtorna. Vi åt så mycket vi orkade och det blev ändå över! Söt tårta fick vi också till kaffet.

Många minnen och igenkännande skratt. Här är några av talarna:
Ann-Charlotte Nilsson, David Brogell, Per-Arne Högberg, Peter Westerberg, Gunhild Löfgren, som läste en egen dikt, Knut Isaksson som berättade om kärva gamla damer från gamla tider och Agne Nilsson mindes sin ungdom.

”Ungdomarna” från 1980-talet hittade sina gamla röda sångpärmar och sjöng en väl vald låt med stöd av föräldragenerationen. ”Oförglömligt” enligt dem själva!

Text och bilder:
Elin och Stanley Almqvist